Landet som skapade en omvälvande förändring i samhället, den franska revolutionen 1789, har fastnat i vinkelvolten. Landet som skapade förändring i hela Europa, kan inte förändra någonting utan stora protester, strejker och motsättningar.
Idag är det förändringar som regering och riksdag beslutar om, som leder till protester, man strejkar för att behålla uppnådda fördelar. Man strejkar för att förhindra förändring, det gäller nästan samtliga strejker som pågår i Frankrike idag. President Macron gick till val på att genomföra grundläggande förändringar, han har beskrivit dessa i en bok innan valet, han vann valet och nu genomför han sitt program som utlovades. Det paradoxala är att fransmännen är vana med att man lovar runt i valet men efter valet blir inget genomfört. Man är inte vana med att presidenten genomför det som utlovades. Många som intervjuas tycker att det sker för stora, för många förändringar, på alldeles för kort tid. Han har genomfört många reformer och många fler är på gång.
Det pågår ca 10 större strejker och protester, det är pensionärer, domare och jurister, SNCF, Air France, studenter, elektriker och gasanställda, bussförare, sophämtare, offentlig anställda, etc., den 19 april har man utlyst en generalstrejk.
Strejkar man mer i Frankrike än i andra länder? Absolut. Per 1 000 anställda strejkar man 125 dagar i Frankrike per år i genomsnitt, Belgien strejkar man 100 dagar. Genomsnitt i Europa strejkar 1 000 anställda 40 dagar per år, Tyskland 18 dagar, UK 21 dagar. Bryter man ner de Franska siffrorna ser man stora olikheter beroende på var man är anställd. Privatanställda strejkar 69 dagar, offentligt anställda 151 dagar och SNCF 647 dagar per år i förhållande till 1 000 anställda. SNCF har inte haft ett enda år utan strejker sedan 1947
I gårdagens första stora intervju efter ett års presidentskap, uttryckte Macron att Frankrike lider av 30 års icke-förändring. Problemet är att omvärlden förändras i snabb takt, Frankrike har inte hängt med och ligger långt efter, därav den frenetiska förändringstakten. Man behöver komma ikapp.
Det finns många tecken på att Frankrike går åt rätt håll. Budgetunderskottet förra året var inom EU normen (-2,6 %), efterfrågan på arbetskraft ökar kraftigt, brist har uppstått inom vissa yrkesgrupper, ekonomin växer, industrin investerar, skatteinbetalningarna ökar etc.
Vad bråkar man om? Varför strejkar man?
SNCF
Regeringen önskar förändra järnvägsarbetarnas avtal, vidare skall man konkurrensutsätta tågtrafiken i Frankrike. Regeringen har accepterat att nuvarande anställdas avtal skall kvarstå och även överföras till ny arbetsgivare om man övergår till konkurrent. Nytt avtal skall gälla bara nyanställda. Fackföreningarna vägrar att godkänna detta och man motsätter sig att bli konkurrensutsatta. Man kräver att regeringen kommer till förhandlingsbordet och säger att det inte blir några förändringar. Macron säger i talet att regeringen kommer att genomföra dessa förändringar, strejken blir säkert långvarig.
Järnvägsanställda är nog rädda för att inte vara anställningsbara i nya företag, därav det hårdnackade motståndet.
Air France
Bolaget har efter många års ekonomiska problem fått näsan över vattenytan. Nu kräver facken att de skall få en löneökning på 6 % som kompensation efter många års rationaliseringar. Företaget gav i början 1 %, nu har man sagt att man kan gå upp till 2 %, strejkerna lär fortsätta även här.
Domare och Jurister
Regeringen har föreslagit en mängd förändringar och förenklingar som skulle leda till kortare handläggningstider och billigare lösningar. Detta motsätter sig många jurister och hänvisar till rättssäkerheten. Regeringen menar att om t.ex. ett par är eniga vid en skilsmässa och om det inte finns tvister behövs inte ett domstolsbeslut, detta motsätter sig juristerna. Vad det troligen handlar om är att juristerna ser sitt debiteringsunderlag minska, därför protesterar man.
Studenterna
Blockerar många universitet och protesterar högljutt. Regeringen har lagt fram ett förslag där man begränsar antalet som får börja på en utbildning, t.ex. läkarlinje. Tidigare har alla som har behörighet fått börja, efter ett läsår har man begränsat antalet som får fortsätta. Regeringen tycker att det är slöseri med tid och pengar att alla skall få gå ett år, man önskar begränsa antalet till xxxx utbildningsplatser redan första året. Betygen samt ett ansökningsbrev skall ligga till grund för uttagningen till linjen, vilket inte gillas av studenterna. Även lärarna protesterar därför att de måste läsa och bedöma ansökningar vilket utökar deras arbete.
Man kan konstatera att Frankrike utvecklas genom konfrontation och att vi i Sverige är vana med förhandling och samförstånd som leder till utveckling. Resultatet kanske är detsamma, men vägarna dit ganska olika.