Att hitta uppgifter om deras finansiering är inte transparant för utomstående. En rapport till Franska Riksdagen utarbetades av Nicolas Perruchot 2011, vilken begravdes av ett utskott. Man fick inte majoritet bland utskottets medlemmar att publicera denna rapport. En del uppgifter har läckt från denna rapport till media och det finns lite uppgifter om fackens ekonomi.
Man kan konstatera att det är, ”big business”, vilket de inblandade parterna helst önskar inte skall bli offentligt. Man räknar med att facken kostar företagen och samhället ca 3,8 miljarder Euro per år. Man tror att facken har stora förmögenheter som man disponerar och används vid strejker och demonstrationer. Enligt uppgifter i Le Figaro Magazine har t.ex. CGT ca 1 miljard Euro och CFDT ca 600 miljoner Euros i tillgångar som kan användas i syfte att protestera mot arbetsgivare.
I Frankrike är det ca 2,6 miljoner som är fackligt organiserade, vilket utgör ca 8 % av de anställda. 50 000 personer arbetar på heltid med fackliga frågor på företagen och offentlig förvaltning. Enligt en uppgift i Le Figaro Magazine var det 3 miljoner strejkdagar under 2016, näst mest inom OECD.
Medlemmars avgifter står för bara ca 4 % av fackföreningarnas inkomster resten är intäkter från andra källor samt kostnader som arbetsgivare står för. Man behöver inte medlemmar för att finansiera sina aktiviteter. För några år sedan fanns det en samsyn på vad som skulle förändras bland fackföreningarna, nu är det inte lika tydligt. De olika förbunden agerar mer självständigt och det pågår en maktkamp mellan de stora facken. Många har dessutom ordförandeval under året. CFDT anses idag som mer förändringsbenägna och välvilliga att samarbete för att skapa ett mer modernt samhälle. De växer och är det största förbundet i Frankrike inom privat näringsliv.
Det har börjat uppstå en debatt om finansiering av facken, en del anser att facken biter handen som föder de fackliga organisationerna genom massiva strejker och aktioner. Detta skadar företag, samhället och Frankrikes image i världen. Det är företag, publika organisationer samt regeringen som bidrar till deras ekonomi. Transparensen är noll och ingen har insyn i fackens ekonomi.
De fackliga medlemsavgifterna står för ca 111 – 161 miljoner Euro per år. (I detta ingår annonsintäkter och finansiella intäkter med ca 6 miljoner Euro). Man får statliga och regionala bidrag på ca 175 miljoner Euro per år. Det finns en löneskatt om 0,016 % på lönebeloppet för samtliga anställda på företag som går till bransch-, arbetsgivar- och arbetstagare organisationerna, detta inbringar ca 80-90 miljoner Euro per år till facken. Man får bidrag för partssammansatta kommissioner med ca 123 miljoner Euro per år. MEDEF arbetsgivarorganisationen får ca 20 miljoner Euro som inkomst av denna löneskatt, branschorganisationerna får ca 17 miljoner Euro.
Totalt innebär detta att de fackliga organisationerna delar på ca 410-460 miljoner Euro per år i intäkter. Den stora kostnaden som tillkommer är kostnader för fackliga arbetsuppgifter på företagen och offentlig förvaltning, man räknar med att det kostar ca 3,5 miljarder Euro per år. I detta ingår arbetstimmar, lokaler, utrustning etc. för facken ute i företagen och offentlig förvaltning.
Inom energisektorn i Frankrike finns ett förbund som heter La Caisse centrale d´activités sociala (CCAS) och som kontrolleras av CGT. De mottar 1 % av omsättningen från alla energiföretag som bidrag till sin verksamhet, vilket utgör ca 380 miljoner Euros per år. De har ca 3 800 personer anställda. Finns ingen insyn hur dessa pengar används.
Facket inom EDF äger ett slott i Alpes-Maritime som heter Château d `Agecroft som ligger i Mandelieu och är deras konferens- och semestererbjudande till anställda.
En tidning La Canard Enchaîné uppgav att en facklig pamp hade en månadslön på 17 000 brutto per månad, tidigare hade man privatchaufförer etc. Det liknar storföretagare.
Det är mao företag och staten som finansierar facken i hög grad, samtidigt ser facken till att stoppa all utveckling och förändringar samt lamslår samhället. Ytterligare en paradox.